Föreläsning Östersund

Förbundet för samiska rättigheter, samisk rättshistoria och historia

 

Markägande samer – en diskriminerad samegrupp

 

Föreläsning vid samiska hundraårsjubiléet i Östersund 2018

 

Markägande samer är inte någon officiell benämning på någon grupp samer. Här avses en sameättling, som i dag äger en del av sina förfäders lappskatteland. De hade en gång omvandlat sitt lappskatteland till nybygge enligt något av lappmarksprivilegierna från 1673, 1695 eller 1749.

 

Enligt Nationalencyklopedin innebär diskriminering, att en person eller en grupp personer behandlas på annat sätt än andra likartade. Vanligen avses den negativa avvikelsen. Var och är då de markägande samerna diskriminerade enligt denna definition? Det kan vara lämpligt att utgå från lappskattelanden. Staten ansåg sig vara ägare av lappskattelanden, fastän laga fång saknades. Inga bevis på äganderätt avkrävdes. Jordnaturen betecknades därför som krono. Rent teoretiskt kan man tänka sig, att staten hade blivit ägare av Lappland genom ockupation, vilket räknas som ett laga fång (först tagit ett område i besittning). Men en svensk stat kan man tala om först från 1200-talet, och då hade samerna befunnit sig i området i århundraden, även om det påstods, då nybyggespolitiken inleddes på 1670-talet, att Lappland var obefolkat, och ändå fanns då 1671 års karta över Ume lappmark, och den visade inte bara lappskattelandens gränser utan även namnet på innehavaren.

 

När en same övergick till att bli nybyggare, förlorade han sina specifika samiska rättigheter som renskötselrätt samt jakt och fiskerätt på det som påstods vara kronans områden, och han fick ingen kompensation för dessa förluster. Han förlorade också den del av lappskattelandet som inte ingick i nybygget. Det ansågs, att endast uppgivna ängar insynats, men enligt 1749 års lappmarksreglemente var det ett område som skulle insynas.

 

Vanligen fick en nybyggare 15 skattefria år, och under denna tid skulle vissa byggnader uppföras och angivna arealer odlas upp. Uppfylldes inte dessa krav, riskerade han att förlora nybygget och stod då utan både lappskatteland och nybygge. Men om villkoren uppfylldes skulle han och hans ättlingar för evigt bli ägare av nybygget, som senare skulle omvandlas till skattehemman med full äganderätt.

 

Enligt 1749 års lappmarksreglemente skulle ett nybygge, när det ingick i skatt formellt skattläggas och avgränsas och därmed innehas med full äganderätt, men staten bröt mot sina egna regler. Endast en provisionell skattläggning baserad på djurinnehavet gjordes och ingen gränsbestämning. Nybygget omvandlades alltså inte till skattehemman utan betecknades som krononybygge vid avvittringen enligt 1873 års avvittringsstadga med senare tillägg. Under den tid avvittringen pågick – under mer än ett halvsekel - skedde flera förändringar av avvittringsreglerna, ofta med motiveringen att ändringarna skulle skydda renskötseln, men i praktiken resulterade de i ökat markinnehav för staten, eftersom staten och inte lappbyarna blev ägare av indragna marker.

 

Avvittringen bestod bl. a. av en gränsbestämning mellan kronan och privata markägare. Men när nybyggena ansågs vara av krono natur, betraktades marktilldelningen till nybyggarna närmast som nådegåvor, som tacksamt och utan protester mot statens regler skulle tas emot av "nybyggarna". Det bör beaktas, att oavsett om nybyggaren var svensk, finne eller same behandlades de lika, men skillnaden var, att samen redan innehade marken i lappskattelandet, medan den svenske eller finske nybyggaren anlade nybygget på en sames lappskatteland. Ursprungligen ansågs det också, att samerna inte dög till nybyggare, utan de skulle förbli nomadiserande renskötare. Först i avvittringens slutskede fick samer som helt eller delvis övergett rennäringen bli ägare av ett mindre markområde.

 

Med avvittringen följde nya problem för de markägande samerna. Utgångspunkten för avvittringen var, att staten ägde all mark i Lappland. Därmed kunde staten bestämma reglerna för markfördelningen och tillsätta statliga avvittringslantmätare, som utförde fältarbetet. Avvittringen i länet leddes av avvittringsstyresmannen och landshövdingen. Från 1910 övertog lantmäteristyrelsen ledningen från landshövdingen, som dock fick fortsätta att meddela avvittringsutslagen. Om någon överklagade avvittringsutslaget, fattade centrala myndigheter det slutgiltiga beslutet. Men någon verklig juridisk prövning har inte skett av avvittringen. Markfördelningen i Lappland var alltså en rent administrativ åtgärd.

 

Först i samband med avvittringen och laga skiftet eller för området ovanför odlingsgränsen vid åbodelningen stod det klart för den samiske markägaren, att han förlorat en stor del av sitt lappskatteland. Det bör också påtalas, att lappskattelanden inte nämns i avvittringsstadgan och inte beaktades vid avvittringen, trots att det i avvittringsstadgan står, att gamla gränser skulle beaktas, och som framgår av 1671 års karta var lappskattelanden avgränsade och innehavarna kända. Med hjälp av modern teknik har de gamla gränsmärkena återfunnits.

 

Orsaken till att de insynade ängarna skulle redovisas var, att av nybygget skulle det kunna bildas ett besuttet hemman, d. v. s. en familj skulle kunna försörja sig på hemmanet, men detta krav infördes inte i avvittringsstadgan. Minsta tillåtna hemmansstorlek var 1/64 mantal, och det är svårt att tänka sig, att någon familj skulle kunna försörja sig på mindre än 1/8 mantal.

 

I korthet utfördes avvittringen på följande sätt. Varje nybygges höskörd beräknades i lass, och för varje lass hö sattes ett örestal enligt 1873 års skattläggningsmetod. Örestalet lades ihop för varje nybygge och sedan för samtliga nybyggen inom skifteslaget. Vid 640 öre sattes 1 mantal. Sedan bestämdes skogsanslaget, d.v.s. hur många kvadratrev per mantal skifteslaget skulle tilldelas – 5000 till 20000 kvadratrev per mantal beroende på boniteten. 1 hektar =11,34 kvadratrev. Skifteslagets areal bestämdes genom att multiplicera skogsanslaget med mantalet, Därefter uppdelades skifteslagets mark mellan nybyggena efter mantalet enligt laga skiftesstadgan. Ovanför odlingsgränsen slogs avvittring och laga skifte samman till en förrättning, som kallades åbodelning. Detta sänkte markägarnas kostnader för förrättningarna. Vid både avvittring, laga skifte och åbodelning drogs stora arealer av insynade ängar in till staten utan att fullgod kompensation utgick. En av motiveringarna till markindragningarna var, att varken ett hemman eller ett skifteslag fick bestå av mer än fyra områden, och så stora arealer kunde inte tilldelas nybyggarna, att alla vitt spridda ängar föll inom skiftesgränserna. Tillfälligt löstes problemet genom att beteckna alla utängar som ett skifte, men i slutskedet måste varje äng betraktas som en enhet. Men enligt samtliga gällande regler för markindragningarna skulle full kompensation ges för markförlusterna, men jag har inte påträffat ett enda fall, när detta skedde. Nu ställer många markägarna den logiska frågan, att när staten endast betalat för höet, tillhör marken dem som gjort insyningarna.

 

I början på 1900-talet tillkom några nya avvittringsregler. I samtliga avvittringsutslag för området ovanför odlingsgränsen står det, att hemmanen skulle genomgå tilläggsavvittring, vilket kunde innebära, att upp till 75 % av inägorna därvid drogs in till staten. Motiveringen var, att renskötseln måste skyddas, men resultatet blev, att staten än en gång kunde tillägna sig stora markarealer för en ringa kostnad.

Då markfördelningen gjordes i Lappland i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet värderades samerna och rennäringen som allra lägst. Skallmätningarna är välkända och med rätta hårt kritiserade, men det finns värderingar från myndigheter, domstolar och andra makthavare som är lika kränkande. Här ges bara några få exempel på sådana värderingar. I riksdagens skrivelse 1901 nr 15 står "Den tid synes inte vara så avlägsen, då lapparna för sin existens hänvisas till ett civiliserat nybyggesliv med jordbruk och boskapsskötsel såsom huvudnäring. Intet kunde väl då vara lämpligare än åt dessa vid förhållandena uppe i Norden vana naturbarn bereda möjlighet att få sig en egen torva och ett eget hem." Landshövdingen i Norrbottens län skrev, att det är inte av behovet påkallat att avhända kronan äganderätten till denna vidsträckta del av landet för att upplåta den till en nomadiserande folkstam som ännu lever i så gott som halvvilt tillstånd, Medan hans kollega i Jämtlands län förklarade, att den alltför nära beröringen med en överlägsen ras är huvudorsaken till Lappens olycka." I ett remissvar på förslaget till 1886 års renbeteslag skrev en domare i Högsta domstolen, att lagen skulle medföra att de bofasta fick tåla årligen återkommande invationer av en nomadiserande folkstam, som bara kunde åberopa sedvanerätt, och i Högsta domstolens protokoll står det, att den bofasta befolkningens äganderätt och besittningsrätt skulle kränkas. Markfördelningen i Lappland genomfördes under den tidsperiod då ovanstående värderingar var typiska i det svenska samhället, och därför är det knappast överraskande, att samerna behandlades på ett sätt som utan tvekan var kränkande och måste betraktas som diskriminering, och det gäller kanske främst för de samer som jag kallat markägande. Vid de olika avvittringarna förlorade de stora arealer, och tilläggsavvittringen berörde i stort sett bara de markägande samerna.

 

Lennart Stenman