Föreläsning landsmöte 2017

Förbundet för samiska rättigheter, samisk rättshistoria och historia

Markägande samer – en diskriminerad samegrupp eller hur staten tog våra marker

 

Föreläsning hållen vid Samiska Rättsförbundets landsmöte i Lycksele 2017.

 

Redan rubriken framkallar några frågor:

Vem är same? Rent vetenskapligt kan två skilda principer tillämpas. Den som känner sig som same, är det, men denna ”same” har inga specifika samiska rättigheter. Den som uppfyller vissa kriterier och godkänns, är same och kan få rösträtt till sametinget. Diskrimineras de samiska markägarna? Föreläsningen får ge svaret på denna fråga.Vad menas med en samisk markägare? Här avses en ättling till en same, som en gång ändrat sitt lappskatteland till nybygge. Men då uppstår den intressanta frågan, om lappskattelandet inehades med ägarrätt eller brukarrätt, alltså var det av skatte eller krono natur? Enligt staten var jordnaturen krono, men staten kan inte visa upp laga fång (köp, arv, gåva, ockupation o.s.v.). Med ockupation menas i detta sammanhang, att först ha tagit området i besittning och brukat det. Men innan vi kan tala om en svensk stat, hade samer befunnit sig i Lappland i århundraden.

 

Sammanfattningsvis kan konstateras, att staten på administrativ väg gjort sig till ägare av marken i hela Lappland utan att kunna visa upp några laga fång eller lagfart.

 

Lappskattelandens jordnatur har diskuterats i århundraden. Statens utgångspunkt har varit, att jordnaturen var krono, och staten har också fått stöd av forskare. I sina doktorsavhandlingar har Göhte, Bylund och Hultblad kommit fram till att jordnaturen var krono. Trots att Hultblad vid en jämförelse mellan lappskatteland och skattehemman funnit stora likheter mellan ett lappskatteland och ett skattehemman, anser han, att lappskattelanden var av krono natur. Jag har gjort motsvarande jämförelse och därvid kommit fram till ett motsatt resultat, eller om skattehemmanen var av skatte natur, så var även lappskattelanden det. Likheter: insynades, mantalssattes, skattlades, gränsbestämdes, skatt inte arrende betalades, kunde ärvas, obehöriga kunde avvisas även med hjälp av domstol. Typiskt nog övergick också staten till att kalla lappskattelanden för renbetesland, varvid beteckningen skatte försvann. Den finska juristen Korpijaakko-Labba har också i sin doktorsavhandling förklarat, att lappskattelanden var av skatte natur åtmintone till mitten på 1700-talet, d.v.s. den period hon undersökte.

 

För att förstå uppkomsten av markägande samer är det lämpligt att studera den svenska nybyggespolitiken i Lappland – de s.k. lappmarksfriheterna, d.v.s. lappmarksplakaten från 1673 och 1695 samt 1749 års lappmarksreglemente. Nybyggeskolonisationen har i huvudsak skett efter reglementet. Samma regler gällde för svenskar och finnar som för samer, fastän samen redan innehade lappskattelandet. Nybyggaren fick marken gratis samt femton skattefria år. Därefter skulle nybygget formellt skattläggas och omges med lagliga gränser. Men staten bröt mot sina egna regler. Endast en provisionell skattläggning baserad på djurantalet gjordes och ingen gränsbestämning. Om staten följt reglementet, hade ingen avvittring behövts, men däremot ett laga skifte, därför att många nybyggen delats. Men lappskattelanden var redan gränsbestämda, och i dag har många lagliga gränsmärken återfunnits.

 

Nästa kontroversiella fråga blir, vad var det samen egentligen insynade till nybygge? Var det hela lappskattelandet eller som staten påstår bara de ängar och slåttermyrar som finns angivna i insyningshandlingarna? Av avvittringskartan framgår, att insyningarna gjordes fram till lappskattelandets gräns men inte längre. Det förefaller också logiskt, att om en same ville skydda sitt lappskatteland mot andra nybyggares insyningar, insynade han själv hela sitt lappskatteland.

 

I början på 1800-talet kom två intressanta kungliga brev: 1817 och 1824. När ett nybygge ingick i skatt, skulle det kostnadsfritt omvandlas till skattehemman, och landshövdingen skulle låta införa det i jordaboken. Men när avvittringen i Lappland inleddes på 1870-talet fanns inte ett enda skattehemman i Lappland, men protokollen visar, att många nybyggen var skatteomförda (mantalssatta), och för dessa borde jordnaturen därför ha varit skatte enligt de kungliga breven frå 1817 och 1824. Här har staten på nytt gått mot sina egna regler.

 

Markfördelningen i Lappland har skett genom avvittring med efterföljande laga skifte. Ovanför odlingsgränsen slogs de båda förrättningarna ihop till den s.k. åbodelningen. Markägarna där kallades för åbor, vilket antydde en lägre rätt till marken. Det krävdes t.o.m. en ny lag för att åborna skulle anses äga sina hemman.

 

Avvittringen genomfördes enligt reglerna i 1873 års skattläggningsmetod och 1873 års avvittringstadga med senare tillägg. Avvittringen var en rent administrativ åtgärd. I en utredning från riksdagen står det, att det mesta har prövats juridiskt, men detta är fel. Bara i en situation blev det rättslig prövning. Om två privata markägare tvistade om ett markområde och avvittringslantmätarna inte kunde ena dem, skulle ärendet gå till domstol, men jag har inte hittat ett enda sådant fall.

 

Vad innebar det då, att avvittringen var en rent administratativ åtgärd? Staten utformade reglerna, statliga avvittringslantmätare utförde fältarbetet, avvittringen leddes av en statlig avvittringsstyresman och landshövdingen (från 1910 av lantmäteristyrelsen), landshövdingen meddelade avvittringautslagen och centrala myndigheter behandlade överklaganden. Frågan är väl, om hemmansägarna hade tillräckliga kunskaper för att kunna överklaga. Särskilt i avvittringens inledning var många protokoll undertecknade med bomärken, alltså var ägaren analfabet och kunde inte kontrollera protokollen. Sämst var naturligtvis om gode mannen inte kunde läsa och därför inte kunde kontrollera protokollen.

 

Här ges en kort beskrivning av hur avvittringen genomfördes. Vid det första sammanträdet skulle ”nybyggarna” visa upp sina fångeshandlingar, och med stöd av detta skulle sedan en avvittringslantmätare upprätta en hävdeförteckning. Den fick nybyggaren läsa igenom och underteckna, ifall han godkände den. Men hur noggrann var kontrollen i de fall, där hävdeförteckningen undertecknats med ett bomärke?

 

Ovanför odlingsgränsen skedde ett allvarligt fel. Först upprättades en hävdeförteckning, som udertecknades i vederbörlig ordning. Därefter avbröts avvittringen under några år. När den fortsatte, gjordes en ny hävdeförteckning, men den visades inte upp för delägarna, utan de gamla namnteckningarna användes. Trots att landshödingen visste om detta, fastställde han avvittringsutslaget. Egentligen är därför avvittringen ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län olaglig. Den bygger på en urkundsförfalskning.

 

Det kan vara lämpligt att kort beskriva hur avvittringen faktiskt gick till. Först skulle en skattläggning göras. Avvittringslantmätare beräknade skörden på alla slåttermarker. Det var överraskande, att odlingsmarken skulle bedömas som om den var uppodlad. För varje lass hö sattes ett visst örestal, som var beroende av vilket slags hö det var. Örestalen lades ihop för varje hemmansägare. När örestalet nådde 640, sattes ett mantal, men så stort mantal hade ingen. Som ett medeltal kan anges 1/8 mantal. Minsta tillåtna hemmansstorlek var 1/64 mantal. Om det i dag finns mindre mantalsbråk, t. ex. 1/128 mantal, beror det på delningar efter avvittring och laga skifte. Örestalen lades sedan ihop för alla hemman inom skifteslaget. Ett skifteslag kunde bestå av ett enstaka hemman, en by eller några byar.

 

När örestalen summerats, kunde skifteslagets mantal bestämmas. Därefter skulle beräknas, hur stor areal duglig skogsmark skifteslaget skulle få, d.v.s. hur stor yta per mantal. Nedanför odlingsgränsen avgjorde skogsanslaget för varje enskilt skifteslag men ovanför vanligen för avvittringslaget. Skogsanslaget kunde variera mellan 5000 och 20000kvadratrev per mantal. (1 hektar = 11,34 kvadratrev) Skifteslagets yta erhölls genom att multiplicera mantalet med skogsanslaget. Samma princip tillämpades sedan, då arealtilldeningen skulle bestämmas för varje hemman. I arealen inräknades inte impediment. Därför kunde två hemman med lika mantal få olika areal. Detaljerade beräkningar visar, att hemmansägarna ovanför odlingsgränsen fick mindre areal per mantal än nedanför, fastän det på grund av de olika naturförhållandena borde ha varit tvärt om. Rätteligen borde boniteten ha avgjort skogsanslagets storlek.

 

De många och vitt spridda utängarna skapade ett problem. Varje skifteslag och varje hemman fick bestå av högst fyra områden, och om denna regel strikt tillämpats, skulle varje hemman ha förlorat många ängar.Men hemmansägarna var beroende av höet från utängarna. Man trodde sig lösa problemet genom att säga, att alla ängar skulle tillsammans utgöra ett skifte. Men detta var endast att skjuta problemen på framtiden. Många ängar kom att ligga utanför hemmanets eller t.o.m. utanför skifteslagets gränser. Det eviga problemet med ströängar hade skapats.

 

Nedanför odlingsgränsen tilldelades varje hemman mark vid laga skiftet. Men ovanför odlingsgränsen sammanslogs avvittring och laga skifte till en förrättning, där varje hemman särskilt avgränsades – åbodelning.

 

Ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län tvångsavsattes en del av skogsanslaget till de stora sockenallmänningarna. När dessa bestämmelser trädde i kraft, hade avvittringsutslagen för området nedanför odlingsgränsen redan vunnit laga kraft, och därför finns det inte några sockenallmänningar nedanför odlingsgränsen i Västerbottens län.

 

Vid olika slags förrättningar fick nybyggarna/hemmansägarna avstå mark till staten. Enligt det allmänna regelverket skulle markägarna få full kompensation för markförlusterna, men på sin höjd fick de ersättning för förlorad höskörd, men inte i form av kontanter utan för uppodling av den egna marken, och gjordes inte uppodlingen, fick de ingen ersättning alls. Det finns fortfarande odlingsersättningar innestående, men de kommer aldrig att tas ut. Innehavarna vill behålla marken. Nu börjar några markägare väcka den intressanta och egentligen logiska frågan ”Hur kan staten äga ängsmarken, då den bara har betalat för höet?”

 

Vid olika förrättningar drog staten in stora markområden från nybyggarna/hemmansägarna, och aldrig gavs full kompensation. Varje regeländring resulterade också i markvinster för staten. Det började redan vid insyningen av nybygget. Fastän det i lappmarksreglementet står, att det var ett område som insynades, har staten senare hävdat, att det endast var några i insyningshandlingarna uppgivna ängar som insynats. Då aldrig ett helt lappskatteland omvandlades till hemman, har speciellt de markägande samernas förfäder gjort stora markförluster – en form av diskriminering som knappast uppmärksammats. När sedan avvittringen genomfördes, drogs nya arealer in till staten, och samma sak skedde sedan vid laga skiftet. Eftersom avvittring och laga skifte var administrativa åtgärder, kunde staten införa regler som gjorde det möjligt att till staten dra in betydande arealer. Denna möjlighet förstärktes, därför att regelverket innehöll möjligheter till tolkning.

Avvittringsstadgan gav renskötseln ett svagt skydd. Där står bara att renskötsel fick bedrivas, där den tidigare bedrivits, och samerna fick använda skogen till husbehov. Men de gavs inte jakt- och fiskerätt. Samernas rättigheter regleras i stället i 1886 års renbeteslag med senare förändringar. Renskötselrätten vilar på urminnes hävd och kan vara svårtolkad, i synnerhet som urminnes hävd ursprungligen anpassats för det svenska bondelandskapet med anor bort till medeltiden. Till reglerna hör, att den som åberopar urminnes hävd, har hela bevisbördan.

 

Mot slutet av 1800-talet ökade kritiken mot avvittringsstadgan och sättet att tillämpa den. Dels ville man införa ett ökat skydd för renskötseln, dels minska arealtilldelningen till de privata markägarna. Förlorarna blev alltså de privata markägarna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län, och de flesta där var samiska markägare, alltså ännu en diskriminering av samer.

 

Renskötarna fick ett något förstärkt skydd genom de lagändringar som genomfördes i början på 1900 talet. När hemmanens gränser skulle bestämmas, skulle avvittringslantmätarna se till, att renarnas flyttningsvägar inte stördes, beakta kalvningsplatser och andra markområden som var viktiga för renskötseln, nybyggen och hemman kunde dras in till staten, samer som helt eller delvis övergett renskötseln skulle tilldelas markområden. De nya reglerna gav staten möjlighet att tillägna sig vidsträckta markområden. Som vanligt fick de privata markägarna sällan full kompensation för markförlusterna.

 

De, som vill veta mera om de nya avvittringsreglerna, hänvisas till de kungliga kungörelserna 1906 : 36 och 1909 : 54 samt Kungligt brev om laga skifte vid avvittring ovanför odlingsgränsen av den 2 mars 1900. Avvittring och laga skifte slogs där samman till en förrättning. Detta sänkte kostnaderna för markägarna. Det talas där inte om laga skifte utan om åbodelning.

 

Den senaste stora markförlusten för de privata markägarna skedde genom tilläggsavvittringen, som reglerades av kungliga kungörelser från 30 december 1916 occh 7 februari 1919. I avvittringsutslagen för området ovan odlingsgränsen står det, att vissa ängar fick behållas endast ”tills vidare”, och på dessa ängar skulle tilläggsavvittring genomföras, och fastän innehavaren inte kunde förutse konsekvenserna av denna förrättning, var han skyldig att godkänna avvittringsutslaget. Tilläggsavvittringen gällde endast för området ovanför odlingsgränsen, och här har vi ytterligare en diskriminering av de markägande samerna. För de ängar som drogs in betalades endast odlingsersättning. Impediment ersattes inte, och många ängar omklassades till impediment.

 

Inga gode män utsågs vid tilläggsavvittring. Det sista skyddet för de privata markägarna försvann.

 

Tilläggsavvittringen berörde endast inägorna. En hemmansägare kunde förlora upp till 75 % av inägorna. Fastän motiveringen för indragningen var, att slåttermarkerna störde renskötseln, kunde staten arrendera ut ängarna – ibland till den forne ägaren.

 

När tilläggsavvittringens utslag hade vunnit laga kraft, skulle det införas på det allmänna avvittringsutslagets karta.

 

Det vanligaste felet vid avvittringen begicks i samband med vattenrätterna. Staten kunde få vattenrätten, fastän privatpersoner hade strandrätten. Rent principiellt skulle alla större strömfall tillfalla staten, och för att staten skulle kunna utnyttja strömfallet, avsattes också ett mindre utmål. Tyvärr definierades aldrig begreppet större strömfall. I slutskedet av avvittringen kunde t.o.m. sjöar tilldelas staten. Men enligt jordabalken skulle ett vatten tillfalla den som ägde strandrätten.

 

I Västerbottens län överklagade många avvittringsutslagen, därför att de förlorat vattenrätt eller fiskerätt, men några hade inte överklagat utslagen. De som överklagat, fick naturligtvis rätt. I samma vatten kunde en del ha vattenrätt, en del fiskerätt och en del hade förlorat hela vattenrätten. Men i Norrbottens län överklagade endast ett fåtal, varför staten i många fall fick behålla vattenrätten utan att ha strandrätten.

 

I Västerbottens län löstes problemet genom att en ny lag stiftades – 1926 års vattenlag, SFS 1926 : 322. I denna lag står, att oavsett vad som står i avvittringsutslagen skall den gamla principen tillämpas, att med strandrätt följer vattenrätt. Egentligen hade det räckt med att tillämpa jordabalken. Men vi ser här ett exempel på att det är möjligt att ändra ett avvittringsutslag, som vunnit laga kraft, något som domstolar och myndigheter fortfarande påstår är omöjligt. Till detta kommer, att enlit EU:s regler är myndigheter och domstolar skyldiga att ändra felaktiga beslut och domar. Men det märkliga är, att1926 års vattenlag inte gäller för Norrbottens län, fastän de båda länen avvittrades enligt samma regler vid ungefär samma tidpunkt och likartade fel hade begåtts vid avvittringen. Bl. a. från Arjeplog har krävts, att 1926 års vattenlag skall omfatta även Norrbottens län eller att en motsvarande lag stiftas för länet. Flera regeringar har avvisat dessa krav och förklarat, att inga ändringar var aktuella. Hur överensstämmer detta med den moderna svenska lagstiftningen?

 

Det skedde många underliga saker vid avvittringen i Lappland, men nog förefallaer det som om hanteringen av vattenrätterna i Norrbottens län tillhör de märkligaste. Här föreligger de allvarligaste kränkningarna vid fördelningen av mark och vatten i Lappland, och det är svårt att förstå, hur den ena regeringen efter den andra vägrat att rätta till lagbrotten.

 

Staten bedriver fortfarande märkliga markaffärer i Lappland. Problemet kan belysas med ett fall från Ammarnäs, men egentligen borde problemet bli föremål för ett omfattande forskningsprojekt. Staten överförde ett litet markområde till ett statligt bolag, Sveaskog. Bolaget skulle ha fått lagfart, om inte en privat markägare överklagat och fått rätt. Avsikten är uppenbarligen att stärka statens rätt till mark och vatten. Utgångspunkt är att staten inte har några laga fång och inte lagfart. Genom att överföra marken till det statliga bolaget, som söker lagfart, kan statens rätt till marken förstärkas. Om ingen överklagar beslutet, blir det statliga bolagets lagfart juridiskt bindande efter 20 år. Sådana överföringar sker numera i stor skala. Tillgängliga handlingar visar, att statens skogsmark i Arjeplogs, Jokkmokks och Älvsbyns kommuner överförts till Sveaskog, som betalat drygt 800000 kronor för detta. Arealen framgår inte, men avvittringsutslaget för enbart Arjeplogs kommun visar, att där tillfördes staten över 40000 hektar duglig skogsmark. Sedan visade det sig, att Sveaskog hade fått skogsmark som staten behövde, och byten gjordes, varvid Sveaskog tillerkändes ett belopp på över 9 miljoner kronor. Vem vill inte göra sådana fastighetsaffärer?

 

I samband med fiskerätterna finns ett intressant juridiskt problem. För området ovanför odlingsgränsen i Västerbottens län finns det inget avvittringsutslag för jakt-, fiske- och skogsbetesrätten. Landshövdingen visste inte, hur han skulle handlägga dessa frågor och begärde information, men han fick ingen. Det fanns något beslut på att de som tidigare haft fiskerätt i vatten som vid avvittringen tillföll kronan, skulle tills vidare få behålla den, och något annat formellt beslut tycks inte ha fattats. Men representanter för kronan har vid diskussioner hävdat, att de tre rättigheterna upphävts genom 1926 års vattenlag. Kan en senare stiftad vattenlag ersätta ett uteblivet avvittringsutslag, i synnerhet för jakt- och betesrätter? De markägare som hade fiskerätt i de berörda vattnen, måste ha haft detta på grund av urminnes hävd. Vid de ovan nämnda diskussionerna hävdade statens företrädare, att de berörda markägarna knappast haft fiskerätt genom urminnes hävd, och om de haft det, så hade denna rätt gått förlorat, därför att de inte utnyttjat den under mer än 30 år. Då framträder det juridiska problemet helt oberoende av om de berörda problemen diskuterats med några statliga företrädare eller inte. Om markägarna löst fiskekort i de aktuella vattendragen, har de erkänt statens äganderätt till vattnet, och om de fiskat utan fiskekort, kunde de ha åtalats. Hur de än beter sig, så blir det fel. I verkligheten har de troligen fiskat där. T.o.m. landshövdingen skriver i ett brev, att de antagligen gjort det. Den kontroversiella juridiska frågan blir: Kan urminnes hävd gå förlorad, om man enligt lag är förbjuden att utnyttja den?

 

Lennart Stenman