Jakt och fiskerätt

Förbundet för samiska rättigheter, samisk rättshistoria och historia

Jakt-och fiskerätt i Lappland

 

Rent teoretiskt förefaller det vara lätt att avgöra, vem som har jakt-och fiskerätt. Jakträtten tillhör markägaren, och med strandrätt följer vattenrätt och därmed även fiskerätt. Men när lagarna skall tillämpas, uppstår ofta problem, vilket framgår av det s.k. Girjasmålet. Intressant i detta mål är, att staten för en gångs skull tvingats att bevisa sin rätt, varvid tingsrätten gjorde den bedömningen, att bevisen inte höll. Egentligen borde det vara självklart, att staten skall vara lika skyldig som privata markägare att bevisa sin rätt.

 

Då man läser domen i Girjasmålet, blir man betänksam. I domen står, att staten blev ägare till marken genom avvittringsutslaget, som meddelades efter 1886, då den första renbeteslagen utfärdades. År 1886 fanns inte samebyn, men det kan betraktas som petitesser. Den äldre beteckningen var lappby. Men påståendet att staten blev ägare genom avvittringsutslaget måste ifrågasättas, därför att avvittringen inte förändrade jordnaturen. Om marken inte var krono före avvittringen, blev den inte krono, då avvittringsutslaget vann laga kraft. Därmed kommer vi in på hur marken fördelades i Lappland. Det skedde genom avvittring och laga skifte eller åbodelning. Ovanför odlingsgränsen genomfördes därefter den s.k. tilläggsavvittringen, varvid staten drog in stora arealer mot ringa eller ingen kompensation, vilket stred mot gällande regler. Vanligen var de privata markägarna ovanför odlingsgränsen sameättlingar, som ägde en mindre del av sina förfäders lappskatteland.

 

Markfördelningen har alltså skett på administrativ väg med endast ett litet inslag av juridisk prövning. Detta var möjligt, då staten i utgångsläget för avvittring ansågs äga all mark i Lappland. Då kunde staten utforma reglerna för fördelningen, och i Lappland skedde fördelningen enligt 1873 års avvittringsstadga med senare tillägg och laga skiftesstadgan. Men ovanför odlingsgränsen sammanslogs dessa förrättningar till åbodelningen. Vad innebär det då, att markfördelningen skedde på administrativ väg: staten utfärdade reglerna, statliga avvittringslantmätare gjorde fältarbetet, avvittringsarbetet leddes av avvittringstyresmannen och landshövdingen (från 1910 av lantmäteristyrelsen), landshövdingen meddelade utslagen och eventuella överklaganden handlades av centrala myndigheter. Enbart om enskilda markägare tvistade om rätten till ett visst markområde avgjordes ärendet i domstol. I avvittringens inledningsskede ansågs staten äga inte bara avgränsade lappskatteland utan även skatteomförda nybyggen. Lappskattelanden omnämns inte i avvittringsstadgan och beaktades därför inte vid avvittringen.

 

Det kan förefalla som om samebyarnas jakt- och fiskerätt följer med renskötselrätten, men så kan inte var fallet, eftersom samebyarna har dessa rättigheter endast ovanför odlingsgränsen och inte i hela renskötselområdet. Rättigheterna måste alltså vila på urminnes hävd. Men varför har då endast samebymedlemmar jakt- och fiskerätt på kronans områden ovan odlingsgränsen och inte de markägande samerna, vars förfäder jagat och fiskat på dessa områden? Visserligen går urminnes hävd förlorad, om den inte utnyttjas under 30 år, men kan den regeln tillämpas, då det är förbjudet att jaga och fiska, och det är straffbart att göra det, om man inte löst kort, och gör man det, har man godkänt statens äganderätt.

 

Med tanke på domskälen i Girjasmålet var det självklart, att staten skulle överklaga till hovrätten, och statliga företrädare har sagt, att vid förlust även där, kommer staten att överklaga till HD, och det förefaller sannolikt, att HD prövar ett överklagande som staten begär. För statens del gäller målet i princip hela området ovanför odlingsgränsen och inte enbart ett mindre område i norra Lappland, och ytterst anknyter målet till den principiella frågan ”Vem har bättre rätt till land och vatten i Lappland”?

 

Girjasmålet borde intressera alla samiska markägare ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Om samebyn vinner målet på de grunder som tingsrätten anger, riskerar de att få spela samma roll som staten gör i Girjasmålet. Avvittringsutslagen där vann laga kraft ett par årtionden in på 1900-talet, och då hade ännu en renbeteslag hunnit utfärdas.

 

Problemen kring jakt- och fiskerätten visar, att urbefolkningen samer inte är en homogen grupp. Inom denna grupp finns motstridande intressen. Men den grundläggande frågan blir ”Vem är same och vem avgör, om kriterierna är uppfyllda samt vilka specifika rättigheter har denna urbefolkning och hur skall rättigheterna fördelas”? Dessa frågor bör besvaras av självständiga forskare, som inte har några egna intressen att bevaka och som arbetar utan statliga direktiv.