sanning2

Förbundet för samiska rättigheter, samisk rättshistoria och historia

 

Samisk sanningskommission

 

Frågor som inte dryftats eller besvarats.

 

Bättre rätt till land och vatten i Lappland. Flertalet markkonflikter i Lappland utgår från detta problem. Trots att staten inte har några laga fång, har utgångspunkten för all markfördelning varit, att staten ursprungligen var ägare till all mark i Lappland. Samerna anses aldrig ha haft äganderätt till mark.

 

En stor samisk grupp som helt glömts bort i debatten, är den som jag kallar samiska markägare. Ursprungligen har en same omvandlat sitt lappskatteland till ett nybygge – vanligen enligt 1749 års lappmarksreglemente. Flertalet av dagens privata markägare ovan odlingsgränsen är ättlingar till denna typ av ”nybyggare”. Enligt reglementet skulle ett område insynas som nybygge, och efter de skattefria åren och syn skulle en formell skattläggning genomföras och nybygget omges med lagliga gränser. Lappskattelanden var redan avgränsade. Staten har konsekvent brutit mot dessa regler. Endast en provisionell skattläggning, baserad på det antal djur ett nybygge kunde föda, gjordes, och ingen gränsbestämning. Staten har inte heller accepterat, att det var ett område som insynades utan endast ängar och slåttermyrar som upptagits i insyningsprotokollen. Redan vid insyningen gjorde alltså den blivande ”nybyggaren” betydande markförluster. Först genom skattläggning enligt 1873 års skattläggningsmetod och avvittring enligt 1873 års avvittringsstadga med efterföljande laga skifte bildades regelrätta skattehemman. Ovanför odlingsgränsen slogs dessa lantmäteriförrättningar samman till åbodelning.

 

Eftersom utgångsläget var, att före avvittringn ägde staten all mark i Lappland – även nybyggen och lappskatteland – kunde avvittringen ske på enbart administrativ väg. Även då avvittringsutslagen överklagades, var det en central myndighet som fattade besluten. Endast då två privata markägare påstod sig äga samma landområde, avgjordes frågan vid domstol, om inte förlikning kunde ske i fält.

 

Vid avvittringen gjordes stora indragningar av mark till staten från nybyggarnas insynade områden. Enigt gällande regler skulle nybyggaren få full kompensation för indragna ängar och slåttermyrar, men det fick han aldrig. I bästa fall fick han ersättning för förlorad höskörd, d.v.s. ersättning för uppodling av egen mark, vilket skulle ge motsvarande skörd. Om inte uppodlingen gjordes, utgick ingen ersättning alls. Staten saknade också utbytesmark, vilket kunde ha ersatt odlingsersättningen.

 

Nya avvittringsregler utfärdades år 1906 och 1909. Bl. a. sänktes skogsanslaget, vilket medförde, att nybyggarna fick realtivt sett mindre areal skogsmark ovanför odlingsgränsen än nedanför, trots att det på grund av naturförhållandena borde ha varit tvärt om. Då flertalet av dessa ”nybyggare” var sameättlingar, har vi här en obeaktad form av diskriminering av samer.

 

Efter avvittring/åbodelning låg fortfarande många ängar och slåttermyrar utanför ägarnas hemmansgränser, ja, även utanför skifteslagets gränser. För att lösa detta problem skulle den s. k. tilläggsavvittringen genomföras ovanför odlingsgränsen Den drabbade alltså i huvudsak sameättlingar. Det skulle behövas omfattande forskning för att visa konsekvenserna av tilläggsavvittringen, men de fall som studerats, visar, att betydande indragnigar av inägor gjordes till staten – upp till 75 % av ett hemmans inägor. Indragningen motiverades med att dessa inägor utgjorde ett hinder för renskötseln, men efter indragningen kunde staten arrendera ut dessa ängar och slåttermyrar, ibland till den forne ägaren. Tydligen utgjorde de inget hinder för renskötseln, då staten ägde marken. Det var alltså staten och inte samerna som blev ägare av de indragna markerna, om de inte uppläts åt samer som helt eller delvis övergett renskötseln.

 

Inte heller för indragningarna i samband med tilläggsavvittringen utgick full kompensation utan möjligen ersättning för förlorad höskörd. Det ligger en viss logik i de forna markägarnas påstående, att staten endast äger höet och inte marken och inte heller jakt- och eventuell fiskerätt. Staten har ju endast betalat för höet.

 

Förfäderna till de samiska markägarna ovanför odlingsgränsen har fått utstå samma övergrepp från staten som de renägande samernas, men inga statsråd eller biskopar har bett de samiska markägarna om ursäkt. De har inte heller några specifika samiska rättigheter.

 

Förhoppningsvis bildas en samisk sanningskommission, som är allsidigt sammansatt och representativ för alla samiska grupper. Den bör samarbeta med de samiska organisationerna men även med oberoende forskare, som antas vara objektiva och inte kan beskyllas för att enbart försöka bevaka egna intressen.

 

Den tidsperiod, som en samisk sanningskommission skall beakta, bör sträcka sig från 1600-talet med vissa tillbakablickar fram till modern tid. Statliga företrädare går vanligen inte längre tillbaka i tiden än till avvittringen, därför att detta mest gynnar statens intressen. Med ett sådant tidsperspektiv skulle sanningskommissionens arbete bli i det närmaste meningslöst.

 

Sammanfattning: en sanningskommission bör bl. a. beakta rätten till lappskattelanden, nybyggeskolonisationen, avvittring-laga skifte/åbodelning, tilläggsavvittring samt den moderna statliga markpolitiken. I vilken utsträckning försöker staten överföra mark till statliga företag, som sedan söker och beviljas lagfart? Om ingen överklagar lagfarten, blir den efter 20 år juridiskt bindande.

 

Oberoende av om en sanningskommission bildas eller inte bör det kunskapsmaterial som insamlas bevaras och spridas till berörda parter och till allmänt intresserade personer, massmedia samt till vår obligatoriska skola. Spridningen kan ske genom forskningsrapporter, föreläsningar, kurser och studiecirklar.

 

Lennart Stenman

Filosofie doktor

Forskningsansvarig i Samiska Rättsförbundet